Archive for the ‘Viktigt’ Category

Journalister – essäer om yrkesrollens framtid

3 oktober, 2014

IMG_4520

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vad gör journalister? Och vilka är journalister? Och vilken framtid har denna yrkesroll? I en viktig brytningstid för journalistiken och journalisterna fick journalistlinjens andra årskurs uppdraget att skriva var sin essä om yrkesrollen och framtiden. Här nedan kan du läsa texterna. Klicka bara på namnet. God läsning!

Carin Österdahl Christopher Grönlund Emelie Eklöf Joel Besseling Lina Alexandersson Jessica Roos Rahmqvist  Anthon Eriksson Madeleine Bäckman Petra Lund-Kempe Nils Lundgren Cecilia Ekman Caroline Holmgren Anton Eriksson Adam Tobias

 

Svårt hitta nyhetschefer

19 januari, 2011

Läser att det är svårt att rekrytera nyhetschefer. Senast gäller det Hallands Nyheter som nu går ut i en andra rekryteringsrunda efter ett första försök i somras, som inte gav napp. Det krävs erfarenhet för jobbet och då har man några år bakom sig. Troligen också familj, sambo, hustru och barn, som skall ha jobb, skola, bostad. Det är förklaringen till att det är svårrekryterat, enligt HN:s chefredaktör.

Kan det också vara så att jobbet är slitsamt, bundet, otacksamt, ett typiskt mellanchefsjobb där förväntningarna kommer både uppifrån och nerifrån men där det egna manöverutrymmet är litet. Ungefär som rektorsjobbet inom skolvärlden. Även det svårrekryterat.

Kungen i blåsväder

4 november, 2010

Han har haft en enkel resa, den svenske monarken. Jämfört med brittiska kungahuset. Eller det nederländska. Eller statschefen i USA, för att nu ta några exempel ur högen. Sverige har en av världens mest pålästa och bäst utbildade journalistkårer. Vi har en unik öppenhet och meddelarskydd för källorna. Och när det gäller granskningen av regeringsmakten, politik och myndigheter gör medierna hyggligt ifrån sig. Men kungamakten har sluppit undan i alla år. Det pratas, till och från, om att det finns graverande information kring kungen men att de stora redaktionerna inte vågar publicera.

Jag har aldrig riktigt trott på de ryktena: dels för att Sverige är ett litet land, vilket kraftigt begränsar kungens möjligheter att rumla runt på skumma nattklubbar. Dels för att svenska journalister knappast skulle vika ned sig inför kungahuset. Men nu kommer det uppgifter i boken Den motvillige monarken som skulle göra det troligt att det finns saker kring kungahuset som har mörkats under många år av svenska medier. Dock oklart hur graverande de är. Och hur källäget skall värderas.

Jan Guillou skriver i dagens Aftonbladet att ”det är inte journalistiskt fjäsk för överheten att lämna deras mest privata åt dem själva. Samma hänsyn visar vi alla svenskar,” skriver han och menar att det skulle kunna ta en ände med förskräckelse. Underförstått att otrohet är så vanligt att journalisterna skulle drunkna i ett hav av otrohetsgranskningar.

Jag håller inte med: kungens ställning är sådan att han skall granskas i varje del av livet. Kungen har, i princip, inget privatliv. Det är det skattebetalarna betalar för. En annan sida av saken är att allt inte är lika intressant för allmänheten. Den gallringen skall medierna göra. Och i kungens fall har det möjligen gallrats för hårt.Märkligt, kan man tycka, att självsaneringen tycks fungera så bra när det gäller kungahuset.

Stark teve från San Joségruvan

13 oktober, 2010

Idag, när räddningsaktionen vid San Joségruvan i Chile går in i sin slutfas, är det 2000 journalister och fotografer på plats. I miljard människor beräknas följa direktsändningarna. Anhöriga flyr uppmärksamheten eller försöker sälja sina berättelser. Det är som journalisternas eget Woodstock, säger Rapports reporter på plats. Hon skulle kunna tillägga att det också är rasande bra teve. Närgånget, naket, mycket känslor och stor spänning. Och dessutom, hoppas vi, ett lyckligt slut för alla 33 gruvarbetarna.

Chilensk teve har direktsänt hela onsdagen via SVT och internet, bara ljud och bilder, inga kommentarer, inget filter i form av programledare och experter i soffan som skall förklara och lägga tillrätta. Bara den dokumentära bilden och ljudet. Det är oväntat starkt.

Hyllningstal till en 25-åring

7 oktober, 2010

Sista helgen i september firande Journalistlinjen på Ljungskile folkhögskola 25 år. Det blev föredrag, seminarier och tal. Här kan du läsa hyllningstalet till 25-åringen!

Inför jubileet ringde tidningen Journalisten och frågade vad som varit viktigast under 25 år? En kinkig fråga att svara på. Det är alltid svårt att städa i garderoben.Att vi kunnat erbjuda en utbildningsväg för många som annars inte fått chansen. Det 15 år långa utbildningssamarbetet med SR och miraklet att se unga människor växa, utvecklas och bli professionella yrkesmänniskor, blev mitt svar.

Ibland är journalistik mest trams och flams. Men också på liv och död: i sommar har jag läst flera nyutkomna böcker om journalistik, bland annat Reportrar utan gränsers antologi med svenska utrikeskorrespondenter. Lars Gunnar Erlandsson har sammanställt och skrivit ett tänkvärt förord.

Här berättar Rolf Porseryd om hur sex beväpnade män plötsligt rusar in i rummet under en reportageresa i Afghanistan och skjuter journalisten Ulf Strömberg. Med gardintyger försöker kollegorna stoppa blodflödet. Via satellittelefon får de instruktioner från kirurger i Sverige. Men Strömbergs liv går inte att rädda.

I en annan av bokens texter skildrar Staffan Heimersson rädslan han känner flera år tidigare i samma land: ”Jag andas ut. Samtidigt erkänner jag för mig själv: nyss, Staffan, var du så rädd, att du nästan sket på dig”.

Man kan fråga sig vad är som gör att till synes lugna och trygga svenska journalister, med välbetalda jobb och hög status, riskerar  livet för ett 60 sekunders inslag i kvällens nyhetsprogram? Eller 3500 tecken i morgontidningen? Ett hjärta, som mer än hos oss andra, klappar för yttrandefrihet och demokrati? Eller äventyrslusta och längtan efter utmaningar? Kanske är det en blandning av både ock.

På samma vis skulle vi kunna fråga oss vad det är som gör att ett antal lärare på en folkhögskola vill satsa sitt yrkesliv på att utbilda blivande journalister? Eller annorlunda uttryckt: vad är det som driver en utbildning som den här på Ljungskile?

Ett svar har vi redan fått: miraklet att se studerande växa och utvecklas. Men också att som utbildning och enskild pedagog vara med och göra skillnad. Det som är unikt för folkhögskolan och folkbildningen är balansen mellan individens snille, kreativitet och drivkraft och gruppens och det gemensammas intresse och utveckling.

Knappast något annat yrke gestaltar detta tydligare än just journalistens: ingen redaktion klarar sig utan den enskilde reporterns uppfinningsrikedom, nyfikenhet och begåvning. Men ingen reporter lever heller helt för sig själv. Få yrkesroller är så beroende av kollegan och kollektivet som just journalisten. Och jag hoppas och tror att vårt sätt att jobba på folkhögskola har bidraget till att göra skillnad och synliggjort hur viktig den balansen är.

Det har, på det hela taget, varit 25 fantastiska år. Nu blickar vi framåt med en önskan om att utbildningen här i Ljungskile skall fortsätta att göra en liten skillnad i det stora mediebruset och att ni som har gått här, vi som jobbar här och alla de som kommer att gå här, skall kunna säga att: jo, jag har tillbringat några år i Ljungskile. Och det är jag glad för! Och jag tror att det också har gjort skillnad för mig!

Varför ljuga om det uppenbara?

29 april, 2010

Ser Uppdrag Granskning om mutkulturen inom den kommunala fritidsförvaltningen i Göteborg. Byggherren Stefan Ahlbäck (jo, det är pappa till Marcus Ahlbäck, numera assisterande förbundskapten för svenska fotbollslandslaget) har, enligt programmet, saltat kommunala räkningar som villigt attesterats av kommunala tjänstemän, som i gengäld fått hjälp av byggbolaget med privata garage och husbyggen.

Det är som vanligt, effektivt och dramaturgiskt när det är Janne Josefsson: mjuk ingång – ”tjenare, tjenare”. ”Du har väl inte haft något med Ahlbäck att göra?” ”Nä, nä, självklart inte. Vem är det?” ”Konstigt, för jag har ett knippe fakturor här från just Ahlbäck där det framgår att han byggt ditt garage”. ”Ja, ja, det glömde jag i hastigheten. Du menar den Ahlbäck…”

Varför tycks alla fifflares första reflex vara att ljuga om självklara saker? Frågan får ytterligare aktualitet av journalisten Anders Pihlblads nya bok ”Drevet går”, som utkommer i dagarna. Det var Pihlblad som hamnade i drevet efter en kväll på krogen med Ulrika Schenström. Hon har förresten skrivit förordet.

Bokens personregister rymmer 296 namn, flertalet har själva upplevt mediedrevet in på bara skinnet. Han skriver det inte rakt ut men förvånande många väljer en dödsdömd strategi när det bränner till: de ljuger! Typ – ”någon måste ha lagt något i min drink eller så”, som häcklöparen Sven Nylander sa om sitt kokainintag.

Det händer nästan aldrig att ett drev tröttnar eller självdör. Ty det är som Yvonne Ruwaida säger i boken: ”Det går aldrig att vinna ett drev. Det går bara att säga förlåt, förlåt, förlåt”.

Möjligen kan man lära sig något när drevet väl har kört en i tumlaren och spottat ut resterna – som att tala sanning alltid lönar sig i medierna.

Om konsten att hänga runt

21 mars, 2010

Hemligheten med att få ett reportage att leva är att ge det tid och att reportern ”hänger runt”. Det menar Mattias Göransson, chefredaktör på reportagemagasinet Filter, som i veckan besökte journalistlinjen på Ljungskile folkhögskola. Det är för mycket nyhetsjournalistik över de flesta reportage som publiceras i svenska tidningar, tycker han.

Europa har en tradition av essäskrivande medan den amerikanska berättartraditionen bygger på reporter på plats, mycket närvaro och ett snabbt berättande. En av de mest kända företrädarna för den stilen är Gay Talese, känd för sitt reportage ”Frank Sinatra är förkyld” 
där han går i Sinatras fotspår, pratar med gamla ungdomsvänner, släktingar och skolkamrater. Talese är en av de främsta företrädarna för ”The art of hanging around”.

I boken ”Din nästas hustru – den sexuella frigörelsen i USA”, som jag lyckades beställa genom den fantastiska nättjänsten antikvariat.net, skriver Talese om amerikanska män och kvinnors hemliga sexliv. Han gör det genom att skildra ett antal konkreta personer; från tidskriftskungen Hugh Hefners första stapplande år med Playboy, till en frustrerad och sexuellt hämmad hemmafru i en amerikansk småstad.

Gay Talese

I efterordet berättar Talese hur han arbetat nio år med boken, intervjuat hundratals människor, en del ända upp till femtio gånger och hur tidsödande det varit att bygga förtroenden i så känsliga ämnen som sexuella drömmar och fantasier.

Trots att den nu är ålderstigen är ”Din nästas hustru” väl värd att läsas på nytt. Berättartekniskt och språkligt påminner den om Hemingway:s sätt att skriva. Hårdkokt, vad det nu betyder, detaljrikt med stark närvaro som bara kan finnas där om reportern umgåtts länge med sitt ämne och de människor som befolkar reportaget.

Hoten mot Vilks

10 mars, 2010

Idag kommer nyheten att de gamla hoten mot konstnären Lars Vilks, återigen fått nytt liv. Flera svenska tidningar väljer därför att publicera de omdiskuterade bilderna igen. Vilks konstnärliga kvalitéer kan diskuteras, (Läs här) liksom hans behov av uppmärksamhet. Men rätten att utföra och publicera bilderna är inte förhandlingsbar.

Hoten mot Vilks är i den meningen ett hot mot oss alla. Och protesterna angelägna, precis som stödet för Dawit Isaak, som nu suttit fängslad i 3090 dagar.

Världens bästa kvinnliga reporter

8 mars, 2010

I söndagens DN, lagom till Internationella kvinnodagen, (läs här) finns ett reportage om Lynn Barber, en av Englands mest kända kvinnliga reportrar och journalister. I Sverige dock, ganska okänd.

Berömmelsen vilar tung på frispråkiga intervjuer och några provokativa böcker, bl.a. om hur man imponerar på sin man i sängen. Just nu är hon aktuell med en självbiografi, An Education, som också blivit film och Oscarsnominerats.

Min kunskap om Lynn Barber är begränsad men en annan brittisk kvinnlig journalist har jag läst mer av: Gitta Sereny. Hennes bok, Albert Speer och sanningen, är ett mästerverk, båda vad gäller stil och innehåll. Det ligger månader av intervjuer bakom och ett oändligt omfattande researchmaterial. Sereny måste vara en av de absolut bästa på att intervjua.

Idag finns det troligen ingen tidning eller förlag som skulle betala vad det kostar att genomföra ett så omfattande skrivprojekt.

IKEA och journalistiken

24 februari, 2010

Idag har Bohusläningen ett utmärkt exempel på lokaljournalistik med kvalitet och stort läsvärde. Bakgrunden är IKEA:s etablering på Torp, utanför Uddevalla. Möbeljätten bygger men kommunen har ansvar för markarbeten, tillfartsvägar, avlopp och allt annat som kommer med köpcentra. Problemet är att marken är sank och kostnaderna stiger för kommunens åtaganden.

Det handlar om bortåt 800-1000 arbetstillfällen och många skattemiljoner. Förutsättningarna är välkända i kommunen men bevakningen något ojämn, vilket bäddar för ryktesspridning. Nu skriver Bohusläningen sakligt och korrekt om problemen med marken, att experterna varnar, vilket i och för sig redan var känt, men man skriver också detaljerat vad som felas. Dessutom får vi en uppdaterad lägesrapport om var processen befinner sig. (Läs här)

Ingen märkvärdig eller särskilt dyr journalistik, men oumbärlig för lokalbefolkningen. Det är ett bra exempel på den typ av journalistik som, enligt journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hulthén, på DN-debatt i veckan, skall rädda tidningarna i framtiden. (Läs här)

Alltså professionellt producerad journalistik med kvalité och oberoende som bidrar till att medborgarna är informerade. Det kan ingen medborgarjournalistik eller läsargenererade artiklar i världen ersätta.

Reporter är Ingela Gustavsson som studerat på Ljungskiles Journalistlinje.