Kungen i blåsväder

Han har haft en enkel resa, den svenske monarken. Jämfört med brittiska kungahuset. Eller det nederländska. Eller statschefen i USA, för att nu ta några exempel ur högen. Sverige har en av världens mest pålästa och bäst utbildade journalistkårer. Vi har en unik öppenhet och meddelarskydd för källorna. Och när det gäller granskningen av regeringsmakten, politik och myndigheter gör medierna hyggligt ifrån sig. Men kungamakten har sluppit undan i alla år. Det pratas, till och från, om att det finns graverande information kring kungen men att de stora redaktionerna inte vågar publicera.

Jag har aldrig riktigt trott på de ryktena: dels för att Sverige är ett litet land, vilket kraftigt begränsar kungens möjligheter att rumla runt på skumma nattklubbar. Dels för att svenska journalister knappast skulle vika ned sig inför kungahuset. Men nu kommer det uppgifter i boken Den motvillige monarken som skulle göra det troligt att det finns saker kring kungahuset som har mörkats under många år av svenska medier. Dock oklart hur graverande de är. Och hur källäget skall värderas.

Jan Guillou skriver i dagens Aftonbladet att ”det är inte journalistiskt fjäsk för överheten att lämna deras mest privata åt dem själva. Samma hänsyn visar vi alla svenskar,” skriver han och menar att det skulle kunna ta en ände med förskräckelse. Underförstått att otrohet är så vanligt att journalisterna skulle drunkna i ett hav av otrohetsgranskningar.

Jag håller inte med: kungens ställning är sådan att han skall granskas i varje del av livet. Kungen har, i princip, inget privatliv. Det är det skattebetalarna betalar för. En annan sida av saken är att allt inte är lika intressant för allmänheten. Den gallringen skall medierna göra. Och i kungens fall har det möjligen gallrats för hårt.Märkligt, kan man tycka, att självsaneringen tycks fungera så bra när det gäller kungahuset.