Hyllningstal till en 25-åring

Sista helgen i september firande Journalistlinjen på Ljungskile folkhögskola 25 år. Det blev föredrag, seminarier och tal. Här kan du läsa hyllningstalet till 25-åringen!

Inför jubileet ringde tidningen Journalisten och frågade vad som varit viktigast under 25 år? En kinkig fråga att svara på. Det är alltid svårt att städa i garderoben.Att vi kunnat erbjuda en utbildningsväg för många som annars inte fått chansen. Det 15 år långa utbildningssamarbetet med SR och miraklet att se unga människor växa, utvecklas och bli professionella yrkesmänniskor, blev mitt svar.

Ibland är journalistik mest trams och flams. Men också på liv och död: i sommar har jag läst flera nyutkomna böcker om journalistik, bland annat Reportrar utan gränsers antologi med svenska utrikeskorrespondenter. Lars Gunnar Erlandsson har sammanställt och skrivit ett tänkvärt förord.

Här berättar Rolf Porseryd om hur sex beväpnade män plötsligt rusar in i rummet under en reportageresa i Afghanistan och skjuter journalisten Ulf Strömberg. Med gardintyger försöker kollegorna stoppa blodflödet. Via satellittelefon får de instruktioner från kirurger i Sverige. Men Strömbergs liv går inte att rädda.

I en annan av bokens texter skildrar Staffan Heimersson rädslan han känner flera år tidigare i samma land: ”Jag andas ut. Samtidigt erkänner jag för mig själv: nyss, Staffan, var du så rädd, att du nästan sket på dig”.

Man kan fråga sig vad är som gör att till synes lugna och trygga svenska journalister, med välbetalda jobb och hög status, riskerar  livet för ett 60 sekunders inslag i kvällens nyhetsprogram? Eller 3500 tecken i morgontidningen? Ett hjärta, som mer än hos oss andra, klappar för yttrandefrihet och demokrati? Eller äventyrslusta och längtan efter utmaningar? Kanske är det en blandning av både ock.

På samma vis skulle vi kunna fråga oss vad det är som gör att ett antal lärare på en folkhögskola vill satsa sitt yrkesliv på att utbilda blivande journalister? Eller annorlunda uttryckt: vad är det som driver en utbildning som den här på Ljungskile?

Ett svar har vi redan fått: miraklet att se studerande växa och utvecklas. Men också att som utbildning och enskild pedagog vara med och göra skillnad. Det som är unikt för folkhögskolan och folkbildningen är balansen mellan individens snille, kreativitet och drivkraft och gruppens och det gemensammas intresse och utveckling.

Knappast något annat yrke gestaltar detta tydligare än just journalistens: ingen redaktion klarar sig utan den enskilde reporterns uppfinningsrikedom, nyfikenhet och begåvning. Men ingen reporter lever heller helt för sig själv. Få yrkesroller är så beroende av kollegan och kollektivet som just journalisten. Och jag hoppas och tror att vårt sätt att jobba på folkhögskola har bidraget till att göra skillnad och synliggjort hur viktig den balansen är.

Det har, på det hela taget, varit 25 fantastiska år. Nu blickar vi framåt med en önskan om att utbildningen här i Ljungskile skall fortsätta att göra en liten skillnad i det stora mediebruset och att ni som har gått här, vi som jobbar här och alla de som kommer att gå här, skall kunna säga att: jo, jag har tillbringat några år i Ljungskile. Och det är jag glad för! Och jag tror att det också har gjort skillnad för mig!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: