Kan det också vara så att jobbet är slitsamt, bundet, otacksamt, ett typiskt mellanchefsjobb där förväntningarna kommer både uppifrån och nerifrån men där det egna manöverutrymmet är litet. Ungefär som rektorsjobbet inom skolvärlden. Även det svårrekryterat.

Jag har aldrig riktigt trott på de ryktena: dels för att Sverige är ett litet land, vilket kraftigt begränsar kungens möjligheter att rumla runt på skumma nattklubbar. Dels för att svenska journalister knappast skulle vika ned sig inför kungahuset. Men nu kommer det uppgifter i boken Den motvillige monarken som skulle göra det troligt att det finns saker kring kungahuset som har mörkats under många år av svenska medier. Dock oklart hur graverande de är. Och hur källäget skall värderas.

Jan Guillou skriver i dagens Aftonbladet att ”det är inte journalistiskt fjäsk för överheten att lämna deras mest privata åt dem själva. Samma hänsyn visar vi alla svenskar,” skriver han och menar att det skulle kunna ta en ände med förskräckelse. Underförstått att otrohet är så vanligt att journalisterna skulle drunkna i ett hav av otrohetsgranskningar.

Jag håller inte med: kungens ställning är sådan att han skall granskas i varje del av livet. Kungen har, i princip, inget privatliv. Det är det skattebetalarna betalar för. En annan sida av saken är att allt inte är lika intressant för allmänheten. Den gallringen skall medierna göra. Och i kungens fall har det möjligen gallrats för hårt.Märkligt, kan man tycka, att självsaneringen tycks fungera så bra när det gäller kungahuset.

Chilensk teve har direktsänt hela onsdagen via SVT och internet, bara ljud och bilder, inga kommentarer, inget filter i form av programledare och experter i soffan som skall förklara och lägga tillrätta. Bara den dokumentära bilden och ljudet. Det är oväntat starkt.

Journalistförbundets ordförande är kritisk. Pensionerade medarbetare, som KG Bergström, klandrar sin gamla arbetsgivare. Själv säger Hübinette att hon antagligen skulle fattat samma beslut om hon varit sin egen chef. Klokt sagt.

Beslutet är emellertid självklart: i ett program med svängdörr för statsråden kan inte programledaren vara närmaste släkting med en av de troligaste gästerna. Det borde sitta i ryggmärgen hos varje journalist. Mest förvånande är därför att journalistförbundets ordförande kritiserar SVT.

En annan sak är att Agenda förlorar en utmärkt medarbetare och att skaran av riktigt skarpa politiska reportrar tunnas ut ytterligare. Dags kanske, för en ny Facebookgrupp: Engström ur regeringen – Hübinette till Agenda!

Sista helgen i september firande Journalistlinjen på Ljungskile folkhögskola 25 år. Det blev föredrag, seminarier och tal. Här kan du läsa hyllningstalet till 25-åringen!

”Inför jubileet ringde tidningen Journalisten och frågade vad som varit viktigast under 25 år? En kinkig fråga att svara på. Det är alltid svårt att städa i garderoben.Att vi kunnat erbjuda en utbildningsväg för många som annars inte fått chansen. Det 15 år långa utbildningssamarbetet med SR och miraklet att se unga människor växa, utvecklas och bli professionella yrkesmänniskor, blev mitt svar.

Ibland är journalistik mest trams och flams. Men också på liv och död: i sommar har jag läst flera nyutkomna böcker om journalistik, bland annat Reportrar utan gränsers antologi med svenska utrikeskorrespondenter. Lars Gunnar Erlandsson har sammanställt och skrivit ett tänkvärt förord.

Här berättar Rolf Porseryd om hur sex beväpnade män plötsligt rusar in i rummet under en reportageresa i Afghanistan och skjuter journalisten Ulf Strömberg. Med gardintyger försöker kollegorna stoppa blodflödet. Via satellittelefon får de instruktioner från kirurger i Sverige. Men Strömbergs liv går inte att rädda.

I en annan av bokens texter skildrar Staffan Heimersson rädslan han känner flera år tidigare i samma land: ”Jag andas ut. Samtidigt erkänner jag för mig själv: nyss, Staffan, var du så rädd, att du nästan sket på dig”.

Man kan fråga sig vad är som gör att till synes lugna och trygga svenska journalister, med välbetalda jobb och hög status, riskerar  livet för ett 60 sekunders inslag i kvällens nyhetsprogram? Eller 3500 tecken i morgontidningen? Ett hjärta, som mer än hos oss andra, klappar för yttrandefrihet och demokrati? Eller äventyrslusta och längtan efter utmaningar? Kanske är det en blandning av både ock.

På samma vis skulle vi kunna fråga oss vad det är som gör att ett antal lärare på en folkhögskola vill satsa sitt yrkesliv på att utbilda blivande journalister? Eller annorlunda uttryckt: vad är det som driver en utbildning som den här på Ljungskile?

Ett svar har vi redan fått: miraklet att se studerande växa och utvecklas. Men också att som utbildning och enskild pedagog vara med och göra skillnad. Det som är unikt för folkhögskolan och folkbildningen är balansen mellan individens snille, kreativitet och drivkraft och gruppens och det gemensammas intresse och utveckling.

Knappast något annat yrke gestaltar detta tydligare än just journalistens: ingen redaktion klarar sig utan den enskilde reporterns uppfinningsrikedom, nyfikenhet och begåvning. Men ingen reporter lever heller helt för sig själv. Få yrkesroller är så beroende av kollegan och kollektivet som just journalisten. Och jag hoppas och tror att vårt sätt att jobba på folkhögskola har bidraget till att göra skillnad och synliggjort hur viktig den balansen är.

Det har, på det hela taget, varit 25 fantastiska år. Nu blickar vi framåt med en önskan om att utbildningen här i Ljungskile skall fortsätta att göra en liten skillnad i det stora mediebruset och att ni som har gått här, vi som jobbar här och alla de som kommer att gå här, skall kunna säga att: jo, jag har tillbringat några år i Ljungskile. Och det är jag glad för! Och jag tror att det också har gjort skillnad för mig!”

Jag har inte insyn i Expressens vaktlista men har svårt att tänka mig att det är många evenemang och händelser som slår en sådan satsning. Möjligen undantaget större idrottsarrangemang.

Är det rimligt? Om man jämför med en krympande utrikesbevakning? Eller bantning och nedläggning av lokalredaktioner? Eller… Ja, resurserna skalas på de flesta redaktioner. Är det då journalistiskt försvarbart att skicka en hel lokalredaktion till en allsångskväll?

En och annan redaktionschef skulle säkert svara att det är läsarens intresse som styr. Och allsång är en typisk svenskt nöje, vilket också konstaterades av ett reportageteam från tysk teve i veckan, en unik tillgång som dessutom lockar en storpublik både på plats och framför teven.

Själv tycker jag att det sticker i ögonen – eller snarare i yrkessjälen. 34 – 1 till allsången. Vad säger det om den journalistiska standaren 2010?

Det är som vanligt, effektivt och dramaturgiskt när det är Janne Josefsson: mjuk ingång – ”tjenare, tjenare”. ”Du har väl inte haft något med Ahlbäck att göra?” ”Nä, nä, självklart inte. Vem är det?” ”Konstigt, för jag har ett knippe fakturor här från just Ahlbäck där det framgår att han byggt ditt garage”. ”Ja, ja, det glömde jag i hastigheten. Du menar den Ahlbäck…”

Varför tycks alla fifflares första reflex vara att ljuga om självklara saker? Frågan får ytterligare aktualitet av journalisten Anders Pihlblads nya bok ”Drevet går”, som utkommer i dagarna. Det var Pihlblad som hamnade i drevet efter en kväll på krogen med Ulrika Schenström. Hon har förresten skrivit förordet.

Bokens personregister rymmer 296 namn, flertalet har själva upplevt mediedrevet in på bara skinnet. Han skriver det inte rakt ut men förvånande många väljer en dödsdömd strategi när det bränner till: de ljuger! Typ – ”någon måste ha lagt något i min drink eller så”, som häcklöparen Sven Nylander sa om sitt kokainintag.

Det händer nästan aldrig att ett drev tröttnar eller självdör. Ty det är som Yvonne Ruwaida säger i boken: ”Det går aldrig att vinna ett drev. Det går bara att säga förlåt, förlåt, förlåt”.

Möjligen kan man lära sig något när drevet väl har kört en i tumlaren och spottat ut resterna – som att tala sanning alltid lönar sig i medierna.

Man kan pusta över dessa ständiga reklamavbrott, inte minst under spännande filmer och debatter. Men ett större problem är hur reklamen påverkar själva journalistiken. En stor del av sändningstiden går förlorad i ständiga puffar för vad som skall komma efter nästa sändningsavbrott. Och uppstarter efter avbrotten. Tydligast är reklamens påverkan i den ständigt närvarande stirrighet och stress som nästan alltid präglar TV4:s sändningar. Värst är väderpresentationen, som ibland är så virrig och rörig att det är svårt att veta vilket land det handlar. Och vilket väder.

Det är förvånansvärt få av tevekanalens medarbetare som verkar familjära med reklamformatet. Allt för mycket energi går åt till att landa i tid och hinna med det som skall hinnas, vilket sällan går, och locka med sig tittarna tillbaka efter toabesöket under reklamen.

Det är ett problem som borde ligga högt upp i högarna på Jan Schermans skrivbord.